Kristendomens födelse ca 50 e.Kr. är den märkligaste händelsen under antiken. Så har antikforskare inte alltid tyckt. Höjdpunkten för dem var lika med de tre hundra åren mellan Homeros och Platon (700 f.Kr.–400 f.Kr.). Det Nya testamentet, den tveklöst intressantaste senantika textsamling som finns på grekiska, tillkommet mellan 50 och 100 e.Kr, lämnades i teologernas vård, vilket inte alltid var lyckligt. Vad religionshistoriker, klassiska filologer och vanliga antikhistoriker tyckte lämnades därhän. Bokens inriktning är mentalitetshistorisk. Huvudtemat, den grekisk-romerska antikens övergång till en kristen värld, utforskas inte systematiskt utan återkommer gång på gång från olika perspektiv i När de gamla gudarna dog. Utgångspunkterna för alla kapitlen (Samvetet, Antikens ångest och pessimism, Homosexualiteten, Grekernas inställning till det förflutna, Grekiska idéer om uppfostran osv.) är genomgående egendomligheter i de grekiska och latinska texter jag studerat under mer än femtio år. På så vis har bokens olika teman genom att nästan av sig själva växa ut till meningsfulla helheter snarare uppsökt mig än jag uppsökt dem. Kristendomen avvisade inte den grekiska kulturen utan assimilerade den. Gustave Flaubert kan med sitt paradoxala skarpsinne fortfarande inspirera vårt tänkande över denna antika förnyelseprocess: När gudarna inte längre fanns och Kristus ännu inte fanns, var det, mellan Cicero och Marcus Aurelius, ett unikt ögonblick, då människan bara var till.