Det är en kalejdoskopisk text, precis på samma sätt som stora delar av Gustafssons författarskap. Arvidson fokuserar på ett tema, en fråga, ett problem, presenterar ett perspektiv, men vrider konstant på resonemangen så att läsaren efterhand blir varse nya teman, nya frågor, nya problem, nya perspektiv. Komplexa, men fascinerande mönster med oväntade vinklar öppnas för tänkandet – ur Björn Magnusson Staafs efterord

Titeln till denna fragmentariska essäbok är hämtad från romanförfattaren, poeten och filosofen Lars Gustafsson (1936–2016) och anspelar på René Descartes berömda formulering: Cogito, ergo sum. Tvivlet hos Gustafsson handlar ofta om den enskilda människans relation till språk, drömmar, minne och verklighet: Hur ser relationen ut mellan den värld man talar om och den värld som finns där ute? Vilka möjligheter har språket att uttrycka verkligheten? Hur förhåller sig verkligheten till sådant som framträder i våra drömmar? Vad är det för skillnad mellan dröm och minne? Och var går gränsen för den värld som finns inom oss?

Syftet med denna bok är att i all enkelhet spegla sig i den mikroskopiska värld som Gustafsson ofta riktar uppmärksamheten mot: små detaljer, små iakttagelser, observationer av sådant som kan vara svårt att se med blotta ögat – både det yttre och det inre. I ett antal essäer utforskas denna värld med fokus på det fragmentariska i tillvaron: det värmländska landskapet, Vasaloppsåkarnas upplevelser i en konungs skidspår, tennisspelets frihetsgrad, drömmarnas och skuggornas relation till verkligheten, fragment, minnen och personlig identitet, och ensamhetens relation till skogen – i ord och bild.