Som en av de första ombudsmännen i världen grundades Jämställdhetsombudsmannen (JämO) 1980. Den tog emot anmälningar om könsdiskriminering på arbetsmarknaden och arbetade dessutom aktivt med att föra jämställdheten framåt. JämO blev dels ett byråkratiskt övervakningsorgan, en jämställdhetspolis med en hårt rullad jämställdhetsplan som verktyg, dels en myndighet som snarare försökte övertyga arbetsgivare om det olämpliga med diskriminering än att hota med tvång och sanktioner.

Eva Blomberg visar i sin bok att JämO därigenom knappast kan betraktas som en institution som kunde lösa problem med diskriminering på arbetsmarknaden, eftersom så få fick upprättelse och erkännande. Däremot kom JämOs arbete med jämställdhet att väcka allmänhetens förtroende och aktiva medverkan men det skapade också motstånd från arbetsgivarhåll. Detta medförde att det aktiva jämställdhetsarbetet nästan lades ner i och med sammanslagningen med andra diskrimineringsombudsmän 2009.