Uppdragstaktik har ofta lyfts fram som en nyckelfaktor bakom de tyska framgångarna i krigen mellan 1866 och 1945. Denna studie granskar hur uppdragstaktik verkligen tillämpades i den tyska armén 1935–1945, med fokus på skillnaden mellan reglementenas föreskrifter och praxis under fältförhållanden. 

I det första kapitlet utvecklas en modell för uppdragstaktik baserad på reglementen och utbildningsföreskrifter. Det andra kapitlet visar, genom exempel från preussiska och tyska operationer från enhetskrigen fram till västfälttåget 1940, att den praktiska tillämpningen ofta innebar betydande utmaningar. I det avslutande kapitlet används modellen för att analysera tillämpningen av uppdragstaktik vid tre divisioner på östfronten under 1942.

Resultatet nyanserar den etablerade bilden: stram ledning hade en större betydelse än vad som tidigare lyfts fram och lägre chefers självständighet och initiativkraft berodde i hög grad på divisionschefens sätt att leda. Boken visar också attvarken förståelsen för eller tillämpningen av uppdragstaktik var så enhetlig i tyska armén såsom den ofta framställts.